Lucka 7 – Skize ( Julkalendern 2013 )

Skize målningar är  tekniskt avancerade och fyllda med detaljer. Det här är en intervju med sjuka målningar. En del kanske säger ”för mycket socker på pannkakorna”, andra säger bara ”WOoow”.

 

Victor – Tja! Läget? Kul med jul?

Jorå, har äntligen landat efter en tid med mycket på G. Ska bli gott med jul-relax i den nordnorska staden Kirkenes, 65 mil norr om Haparanda. Kommer hem med laddade batterier för att slänga mig över dammsamlande dukar som stått ofärdiga från förra vintersäsongen.

Varför Skize?


”Skize” kom till under hösten 1987. Efter en del halvlyckade, intetsägande och rätt fjantiga varianter valde jag min tag genom en kombination av sköna bokstavsformer, ordbetydelse och ordlek. Bokstäverna E & Z var givna. Hade också stor förkärlek för R eller K som flödade skönt i 80-talets högsmala tagstil.

I ett tyskt ordlexikon hittade jag ”Skizze”, som betyder skiss. Kombinerat med en lätt narcissistisk ordlek ur ”Sky’s the limit – Skize the limit”, så kapade jag bort ett Z och ”Sky’s” fick bli uttalet. That’s it…

Dina målningar är tekniskt avancerade och ofta med flera detaljer. Känner du dig mer som konstnär än graffitimålare?

I första läget identifierar jag mig mer som spraymålande konsthantverkare med ett illustrativt manér, än som en expressionistisk konstnär som helt styrs av impulsiva känslointryck. Idag har jag hittat mig själv, en lugn vrå där jag mår bra och funnit ut vad som är betydelsefullt för just mitt skapande. Har varit med tillräckligt länge för att kunna lägga undan graffitins alla oskrivna regler och normer, därför helt ställt mig vid sidan av den officiella graffitiscenen för att bara fokusera på den egna ambitionen.

Dagen då jag insåg att bänkklottrandet i skolan troligen hade större framtidsutsikter än mitt usla uttal av spanska glosor, det var dagen jag på allvar började titta åt konsten som framtidsyrke. Fyra år senare skrevs jag in på Konstfackskolan. Som i sin tur banade väg för en karriär som illustratör, grafiker och 3d-modellerare inom datorspelsbranschen.
Kort sammanfattat – en game artist och illustratör med konstnärliga ambitioner, och genom mina djupa rötter i graffen så har sprayburken blivit mitt naturliga val av verktyg. Jag har graffitin att tacka för allt mitt konstnärliga skapande.

 

Vad är responsen bland andra graffitimålare när de ser dina avancerade figurer och motivmålningar?

Som charactermålare får man ofta uppskattning från flera håll. Motiven är lättilgängliga även för den oinvigde betraktaren, som då känner sig delaktig utan att vara insatt i den abstrakta graffititextens formspråk. Förbannat tacksamt läge! Men det finns alltid en motpol och några har reagerat med förakt och väljer att kalla mitt måleri för ”bögpilleri” eller ”oäkta graffiti”. För mig handlar dock skapandet mer om personlig utmaning och utveckling, något som har blivit överordnat syftet att förvalta den äkta graffitin eller att tillfredställa en hard core-publik.

De som uppskattar mina alster välkomnar jag och de som inte gör det kommer säkert att hitta något som inspirerar på annat håll.

 

 

Varför började du med Graffiti?

1983 ramlade jag på en tidningsartikel om att ungdomar i New York målade sina namn på tågen. Året efter såg jag Sverigepremiären av Style Wars och precis som alla andra ungdomar som häckade framför tv-dokumentären den kvällen, blev jag helt såld. Samma år drog jag mina första trevande streck på vägg, styvfarsans bättringslack till Forden funkade perfekt. Första ”piecen” klämde jag ur mig en dimmig höstkväll 1984. Luftfuktigheten var så hög att målningen bokstavligen kunde borstas bort från väggen.

 

1984, första piecen

Varför har du fortsatt med graffiti?

Då handlade det om identitet, kickar och utmaning, att stå för något udda och inte följa strömmen. Känna att man kunde bemästra en utmaning som stod utanför den vuxna världens kontroll och regelverk, men också att kunna dela detta i en stark gemenskap med polare i och utanför crewet.

I det senare skedet handlade det om att tiden som grafiker och företagare stal tio år från graffen, men också all min skaparglädje. 2003 fick jag nog av stressen och släppte allt, företag, lägenheten och Stockholm för ett annat liv i Skåne. I sökandet efter skaparglädje drog jag ut på graffititurné i södra Sverige tillsammans med Finsta, Mander och Core. Första gången på tio år som jag greppade en can och upptäckte att en hel industri hade vuxit fram runt graffitin. Wow!

Hittade målarglädjen igen och den fanns givetvis där allt en gång började, i graffen!

1986, Count

1988, Lyrics

1989, Horse

1990

1991

2002, Skize

Vilka graffitimålare har du målat med som imponerat på dig på något sätt?

Min nära vän Core har genom sin höga estetiska nivå och uppfinningsrikedom alltid inspirerat mig till att fortsätta. Vill tacka honom för all den energi han delat med sig av under årens lopp.

Genom Core har jag också haft nöjet att lära känna den härligt fria konstnärssjälen Pike. Känner ingen som kan mäta sig med hans otroliga bredd och intensitet i skapandet, en unik stjärna på graffitins himlavalv.

Under mina begynnande graffeår så mötte jag ändå den största inspiratören. Sommaren 1986 landade jag på det klassiska eventet ”2 days of Hip Hop” i Fryshuset, en mäktig upplevelse med magisk stämning, bra MC- och DJ-ing, övermänskliga breakdansare och bländande graffe av bl.a. Disey, Ziggy och Puppet. Första kontakten med ett genuint Hip Hop-jam och något som fick mig att inse graffitikulturens storhet och potential.

I sällskap av ett 100-tal andra graffare blev nattens hemresa mäktig och allt blev infärgat längs vår väg, gångtunnlar, perronger, byggnader och T-banevagnar. När stormen lagt sig, gängen skingrats och vi från blåa nått T-Centralens ultramarina perronghall, fick jag chansen att djupdyka i en black book tillhörande Derek, ledaren för crewet ”Magic Art” från Rinkeby. Han fick oss alla att dregla i chocktillstånd!

Under sommaren fördjupades kontakten med Derek och han valde att hoppa av Magic Art för att gå ihop med oss under crewnamnet RMCA – Real Magic Art.

Kontakten med Derek blev en viktig faktor för min egen stilutveckling. En sann mästare och grym mentor i alla bemärkelser. Hans characters var nyskapande och utfördes med högsta precision. Graffititexter och färgsättning gjorde han vildare än vildast och alltid med en ny vinkling. Derek bemästrade allt och var en stilskapande graffitikung som gick sin egen väg långt före alla andra, ALLA andra!

Klassikern. Har du någon knashistoria att dela med dig av?

Julmålningen på gymnasieskolan i Jakobsberg, vintern 1988.

En riktigt kall period och vi fick den briljanta idén att på förhand värma burkarna i torkskåpet. Någon timme senare slog det oss att vi glömt dom i hettan. Med lätt panik lyckades vi ändå försiktigt lyfta ut de heta burkarna, packa ner dom i en kylväskan och släpa oss iväg till väggen utan att drabbas av någon olycklig färgexplosion.

På plats blev det en het succé. Burkarna funkade perfekt och samtidigt höll dom våra fingrar varma. Det andra crewet hade inte samma goa upplevelse med sina burkar som bara spottade och fräste ut färgen på grund av kylan.

Vår 50-gradiga ”värmeväska” blev deras räddning. Det kostade dom en extra svart i utbyte mot lite kärlek och värme till deras cans, men det blev en väl slutförd julprod från oss alla.

Så, var så goda, en liten julklapp till er alla vinteraktiva eldsjälar. Denna lösning kan nog bidra till att ytterligare förgylla era snorkalla nätter vid väggen. God Jul!

 

Vilket land har blivit favoriten att måla i?

Danmark har blivit en klar favorit. Kan dock bara jämföra med den svenska planhalva då min graffitikarriär inte innehållit några större geografiska utsvävningar.

Nolltoleransen i Sverige har odlat fram fördomar, negativa attityder och misstänksamhet mot allt som har med graffiti att göra. Alternativt klassas graffitimåleriet som något naivt och oseriöst ungdomsnöje som snart växer bort och utövaren hänvisas därför till ett allmänt klotterplank i en avlägsen stadsdel.

När Sverige endast kan erbjuda ”gå direkt i fängelse utan att passera gå” så är klimatet och bemötandet ett helt annat på andra sidan sundet. Dansken rullar ut den röda mattan och välkomnar graffitins formspråk med öppna armar, som ett naturligt inslag i den levande stadsbilden. En oerhört positiv attityd! Det är dock med stor sorg som Köpenhamns graffitimekka i Sydhamnen nu rivs!

Danmark, Sten målad av Skize

Här i Sverige är det ingen som håller din kvalité i avancerade 3d figurer och målningar. Vad tycker du själv om graffiti scenen i Sverige?


Generellt upplever jag Sveriges graffitiscen som splittrad. Nolltoleransen har fått huvudstaden att halta i frustration, där kvalitet har fått stå tillbaka för en mer aggressiv form av graffiti och kvalitetsmålarna tvingas överge staden för att uttrycka sitt skapande på andra arenor. Samtidigt ser jag på närmare håll ett flödande Skåne som har halva foten inne i den öppna, tillåtande och högt utvecklade danska graffitiscenen. Upplever också att många mindre orter runtom i hela Sverige börjat kliva fram och tar nu en allt större plats på den samlade svenska arenan.

Kanske mitt skånska grodperspektiv gett mig en skev bild? Därför är jag övertygad om att det är mycket på gång bortom min insikt, både i och utanför vår huvudstad.

Så har vi det här med det rådande svenska graffitiidealet. Eftersom mina värderingar är präglade ur 80-talets ständiga jakt på utveckling och avancemang, så har jag svårt att förstå dagens allt mer utbredda ”retrostil”. Under åren 87-95 upplevde jag en både stark och snabb stilutveckling där nytänkande, nyfikenhet och uppfinningsrikedom stod som drivkraft parallellt med teknisk innovation. Idag tittar man tillbaka i graffitins historia och försöker kopiera dess gamla element och visuella uttryck men utan att försöka förstå den tidens tänk. Enligt min mening har det uppstått ett olyckligt missförstånd då både form och utförandets kvalitet nu backar. Ur mitt perspektiv är inte retro detsamma som taskig formkänsla och låg kvalitet. Även om formen hanterades annorlunda på 80-talet så sökte man ändå efter det som ögat finner behagligt och det tekniska utförandet gjorde man så gott det gick inom ramen för den tidens förutsättningar.

Naiva inslag i måleriet välkomnar jag som uppfriskande och rör om lite i hjärnan. Det svåra är att rådande trend pekar på att allt ska vara naivt och slappt och då blir det inte längre ett friskt och befriande andrum, bara sjabbigt och ointressant.

Men på samma sätt som att en over all naiv och slarvig målning kan döda intresset hos betraktaren, kan också en allt genom tekniskt perfekt utförd målning tråka ut ögat, även om den till en början kan upplevas som bländande. Trots allt blir en förutsägbar graffe aldrig något annat än en transportsträcka som snart är glömd.  Denna formel går nog att applicera på större delen av allt formskapande även om viss form inte är ämnat annat än att bara vara i sin visuella tystnad.
Kanske att denna trend är ett resultat av nolltoleransen, där kvantitet och ett snabbt utförande satt normen för den estetiska kvalitén och förpassat hantverksskickligheten till avbytarbänken? Eller så har jag bara blivit fyrkantig och mossig med åren… ;)

Vad tycker du om tågscenen?

Tågen övergav jag för mer än 25 år sedan. Mina estetiska ambitioner och tidspressen på yarden var inte kompatibla, bara frustrerande, och fick mig att välja stillheten vid väggen istället. Men jag vill ändå framföra stor  respekt till de som håller en kvalitativ tågscen levande.

Vilka graffitimålare ger dig inspiration?


Många gånger har mitt skapande en större koppling till koncept- och figurdesign inom datorspelsvärlden, men låt oss titta på graffen. Jag listar några av de jag upplever som inspirerande och har mycket att tillföra den svenska eller internationella graffitiscenen, också ur ett historiskt perspektiv:

I Sverige: Gouge, Jeks, Ance, Goner, Greg, Ziggy & Erse.

Inte i Sverige: Craola, Morka, Neist, Does, Scribe, Daim, Bando och Lokkiss.

Vilken burk gillar du mest?

Auto-K är en grym klassiker, det var där allt började. Quick levererade 80-talets pastellfärger. Carlofon var ett perfekt alternativ för att få smala linjer utan rinn. Det var då det…

MTN94 är dagens förstahandsval, lätt att strypa och har en bra täckförmåga. Montana Gold finns kvar som rester i mitt lager, helt okej burk. Kobra är ett märke jag nyligen kommit i kontakt med, än så länge ett starkt positivt intryck.

Molotows transparenta ingår som standard, pålitlig och jämn i sin kvalitet. Golds Mystic Black kan bli lite för intensiv och Magic White är en sur jävel då den har tendens i att bli äggvit ganska snart. MTN94 transparent svart är mjuk och snäll.

Vill dock varna för transparenta om det är hög luftfuktighet! Dessa blir då grumliga och lätt täckande, speciellt de svarta. Surt om man jobbat hårt med detaljer och vill stärka upp med lite skugga, märks inte på en gång men plötsligt upptäcker du att detaljerna är täckta med grått!

Vilken cap gillar du mest?

Min målarstil kräver många aktiva kulörer igång samtidigt, därför går det också åt en hel del caps. Har skalat ner urvalet till två favoriter – mtn 94 original & Pink Fat cap. Möjligen också Blue Soft cap.

Eftersom jag vänder på ordningen, drar lines först och fyller därefter, så är det inte helt avgörande att pressa fram en ultratunn stråle. Den millimetersmala konturlinjen skapar jag genom att ”klippa” den på längden med fyllfärgen.

Vad handlar graffiti om för dig?

Villkorslös skaparglädje utan kommersiellt styre och som välkomnar alla som vill uttrycka sig i färg och form. Vilket har gjort graffitin till världens största konströrelse genom alla tider! Graffen har definitivt format mitt liv och stora delar av mitt sociala nätverk har byggts upp genom kulturen. Graffitin har räddat mitt liv!

Canvas 2011, Sky

Canvas 2012, Skize Scull

Canvas 2012, Skize

Canvas 2013, Skize Crown

Vad gör du om tio år?

Har graffen lyckats hålla grepp om mitt liv i snart 30 år så finns det knappast något som kan hindra den från att bibehålla greppet i ytterligare 10 år.

Vad vill du säga till nya/yngre graffitimålare? Något tips att skicka med?

– Intressera dig för graffens historia, där finns mycket att lära och hämta.

– Tillåt dig att härma och kopiera, åtminstone de första åren. Det ger dig känsla och förståelse för både form och teknik. Den egna stilen kommer du att hitta och utveckla längs vägen.

– Räds inte för det som kan upplevas som omöjligt att uppnå, har andra lyckats så har du också goda chanser. Men det krävs alltid en investering och valutan du betalar med är din tid.

– Tänk utanför boxen och ta till vara på slumpen och det oväntade. Slumpen ska inte underskattas och är troligtvis din bästa ”partner in art”. En tuff utmaning för kontrollfreaket inom mig och jag jobbar ständigt på att våga samarbeta med den. Det finns få saker som jag upplever mer befriande och inspirerande än en oförstörd amatör som för första gången möter en vägg med sprayburk, total kapitulation där slumpen för befälet.

…och ska du måla en långkörare på stege, skaffa då träskor!

Någon hälsning till dem som läser?

God Jul!

Tack Skize! Vi ser fram emot att fortsätta se fler av dina avancerade målningar! Blessings! / Victor

Kolla in Skize på nätet

Hemsida – www.skize.se

Instagram – Skize_tsc