Lucka 14 – Carolina Falkholt / Blue ( Julkalendern 2013 )

Carolina Falkholt, alias Blue, är en av Sveriges internationellt mest kända graffitimålare. Återkommande i hennes konst är feministiska frågor. Med sin konst tar Carolina plats i det offentliga rummet och talar högt om strukturella orättvisor vilket krockar med patriarkala strukturer, och provocerar fram debatt. Jag ringde upp Carolina och frågade om hennes konst, om relation och rötter till graffitikulturen, och om skapandet som intresse.

 

Victor – Hur känns det med Julen på ingång?

Carolina – Jul känns väl alltid som ett avslut, som en slags final på året. Fest. Alla får presenter för att dom gjort ett bra år, typ. Sedan är det vakuum. När det nya året väl kommer så är det helt tyst, och vitt. Jag gillar denna tiden.

Hur är julfirandet för dig som konstnär?

Just nu har jag semester eftersom jag hade vernissage för några veckor sedan. Annars tar jag tillfället i akt, nu när det är så mörkt och kallt att stänga in mig i min ateljé, måla och vara i fred.

 

 

Vilken ateljé håller du till i nu?

Den i Göteborg.

 

Ska vi kalla dig graffitimålare eller konstnär, eller båda?

Jag är konstnär, graffitimålare och musiker.

 

 

 

Är det okej med sådana etiketter?

Konstnärsepitetet finns ju redan där, det är ganska självklart. Jag gillar dock inte ”graffitikonstnär” – det är två olika saker – graffitimålare och konstnär.

 

Många som följer dig känner till uppmärksamheten runt dina graffitimålningar, till exempel din ”grafitta”. Responsen har varit mycket positiv. Hur har responsen varit bland graffitimålare?

Även graffitikulturen består av många olika sorters människor varför det blir svårt att generalisera. Många som jag känner sedan tidigare, eller nära vänner har gett mig positiv respons. Men ju mer jag arbetar desto mer respons får jag. Min kontaktyta blir större i och med att mitt skapande växer.

 

Du har valt att numera bara måla lagligt. Är det någon särskild anledning till det?

Det beror på att jag har barn.

 

Det är en bra anledning…

Men självklart måste lagrummet för graffiti förändras och uppdateras. Förr fanns det lagar mot häxeri för kvinnor som uttryckte sig för öppenhjärtligt. Vi måste alla arbeta för att förbättra samhället och då är det en självklarhet att föra detta samtal i det offentliga rummet. Jag gör mina målningar lagligt men även det påverkar samhällets syn på detta utryck. Vi kan inte förkastas och kriminaliseras bara för att vi vill måla överallt.

 

Jag jobbar med associationer. Poesi. Konst. Ta orden och leta i dess betydelse. Vrida och vända på saker och ting. Det är det jag gör. Det gör jag när jag målar. Min praktik står främst på två ben. Det lustdrivna i att måla och sedan det analytiska. Lusten är en otroligt stark kraft. Den får mig att göra det jag gör, jag älskar färgerna och målandet.

 

 

Hur fick du din tag Blue? Vad betyder den?

Från allra första början, när jag var liten, brukade jag springa nerför en lång och brant backe. Varje dag sprang jag där. Himlen var alldeles blå och när jag tog ett långt språng så kändes det som om jag skulle lyfta. Känslan jag kände då som 10-åring var att jag var helt blå. Mitt i euforin så var jag som blå. Minnet av den känslan är väldigt stark och tydlig. Sedan började jag skriva ”blå” för att påminna mig om den känslan när jag satt och hade tråkigt. Det var en känsla jag ville hålla kvar, att jag minsann kan flyga.

 

Började du måla graffiti då när du var tio år?

Jag var inte ute och bombade när jag var tio år – jag bodde ju på landet. Men jag gjorde det i ritboken. Sedan när jag var tonåring började jag måla graffiti.

 

 

Varför tog du det vidare till sprayfärg?

Jag ville komma tillbaka till den där känslan jag hade. En romantisk idé om att inte ingå i ett system utan vara fri och ensam. Jag hade hört om dom som målade graffiti ute på natten när ingen såg.

 


 

Vad handlar graffiti om för dig, då och nu?

Det är egentligen samma, att skapa ett psykologiskt rum och göra det till ett fysiskt rum. På ett plan försöker jag väl skapa min egen värld och själv skapa ramarna för hur jag vill leva mitt liv.  När jag började måla graffiti fick jag vara i fred – på natten. Därför tänkte jag att det var ett bra ställe, ingen lägger sig i vad jag målar. Jag kan måla det jag känner för. Men det är svårt att hitta ställen där en får vara helt i fred. Och samtidigt vill jag ju att någon ska se det. Det är ju en form av kommunikation och ett ställningstagande.

 

Är det viktigt för dig att ha något att säga med din konst? Ser du någon risk med att konsten blir ett medium för att nå ut med ett budskap?

Det är svårt att svara på. Det är väl konsten i sig i så fall som är budskapet.

 

En del konstnärer säger ju nästan tvärt om. Det finns ingen annan mening med deras konst än att den är vacker. När jag läser om dig och dina verk så känns det som att du har väldigt mycket att säga med din konst.

Jo, jag har mycket att säga. Men det är alltid en balansgång. Det är också upp till betraktaren att göra sin egen tolkning. Jag vill skapa något monumental, något som resonerar med omgivningen. Det är en underbar känsla att min konst kan få folk att börja ifrågasätta, analysera eller bara reagera. Jag vill att folk använder sin hjärna – sin intellektuella kapacitet. Ta del av den kunskap och information om finns i samhället idag! Det är alldeles för många som inte gör det.

 

 

Vad tycker du om graffitikulturen i Sverige?

Graffitikulturen är en kraft i samhället. Här finns många tänkande och känsliga individer -vissa väldigt speciella. Det är en resurs som samhället borde ta vara på och ge utrymme.

 

 

Är det några särskilda graffitimålare som ger dig inspiration?

Det går i vågor. Just nu inspireras jag av Akay men det finns många andra, även på ett personligt plan. Jag kan nämna massa men jag vill inte göra en name drop-lista.

 

 

Hur ser ditt konstnärskap ut om tio år? Fortsätter du med sprayfärgen som verktyg?

Ja, jag kommer aldrig sluta att spraya. Om 10 år har jag sprayat tiotusentals platser med min älskade svarta spiderfärg.

 

 

Någon hälsning till de som läser?

Förutom hela intervjun? Måla mer graffiti. Uppdatera er. Ifrågasätt. Tänk inte bara old school. Se dig själv som individ. Gå ut ur kulturen och gör din egen grej, ligg i och jobba hårt. Det är enda sättet. Du kan ha din egen stil. Om graffiti är kommunikation så finns det så många olika sätt att göra det på. Tänk inte så snävt som mainstreamgraffitikulturen. Om du vill utvecklas själv, följ ditt hjärta och följ din hjärna. Det är där de riktiga idéerna finns.

 

Men jag tänker också på att det inte finns någon annan som kommer lösa dina problem. Det är en insikt som är lite jobbig. Du får göra det själv. För mig är motståndet viktigt. Om jag inte hade blivit otroligt motarbetad hade jag kanske inte kommit någonstans. Om alla tyckt att jag var duktig från början hade jag kanske nöjt mig. De som kallade mig för jävla fitta, hora och bla bla bla – allt sådant som jag visste var fel blev till en motståndskraft som tog mig vidare.

 

 

Jag tror inte det går att koka ihop till en hälsning. Men du kan ju försöka när du skriver ner denna intervju.

 

 

Tack Carolina! Vi ser fram emot att höra mer från dig och se mer av din konst. Hoppas du har och får en fin ledig tid som sedan ger dig mer inspiration till skaparglädje. Blessings! / Victor

Kolla in Carolina Falkholt Blue på nätet

Hemsida – www.carolinafalkholt.com

Instagram – @carolinafalkholt

Facebook – Carolina Falkholt

Klottrarnas gästblogg